~

Jag blogar nästan aldrig längre och det beror på att jag aldrig har inspiration om vad jag ska skriva. Liksom.. vad ska en blogg bestå av nu för tiden? Jag kan iaf säga att livet går upp och ner, precis som det alltid gjort och jag antar att det alltid kommer att göra så. Jag har börjat fundera väldigt mycket på frågor och värdesätter väldigt mycket vänskapskretsar nu för tiden och jag antar att jag har kommit till den tiden i mitt liv när jag inser att livet verkligen inte är en dans på rosor utan man måste kämpa för att få dansa på den där buketten. 

Att flytta hemifrån och börja plugga trodde jag aldrig skulle göra sån verkan på mitt personliga liv men det har det sannerligen gjort. Vänner som jag stod otorligt nära för ca: 2 år sedan finns knappast i mitt liv längre och vänner som jag aldrig trodde jag skulle få står mig som närmast nu. Det är väldigt tråkigt att ha tappat så många och underbara vänner hemifrån men det enda jag tänker och känner över då är att var de verkligen så galet bra vänner om man nu tappat kontakten med dem? Jag tror faktiskt inte det. Det jag vet just nu är att jag har iaf 4-5 vänner jag alltid kommer ha kontakt med i mitt liv, varesig vi bor i samma stad, land eller delstat, och så är det bara. 

Många säger oftast att tonåren är den värsta perioden i ens liv och jag måste säga att min tonårsperiod har varit galet jobbig, och jag har gått igenom mycket under de 7 åren som tonåring, jag fick vara med om att bli totalt utfryst till att finna en tro att luta mig mot samt förlora många i min närhet. Dock har jag insett något mycket mer, att vara i 20års åldern, kan tänka mig att det är upp till 25 är nog ännu svårare. Nu har jag pressen på mig att vara vuxen på riktigt, nu får jag inte höra "Anna du är snart vuxen" utan snarare "Anna du ÄR vuxen nu". Steget mellan att sitta i skolbänken och få allting tilldelat på gymnasiet till att få ta 100% ansvar på universitetet är väldigt stor skillnad... att hela tiden behöva visa att man kan, även om man egentligen är galet osäker i det man ska kunna. Genom snart 2 år på högskolan har jag känt mig både illa behandlad och utnyttjad av både elever och lärare men nu måste man ta tad i det själv och inte be någon annan göra det åt en. Även om jag har en framtid framför mig som lärare så kommer jag nog aldrig vara helt säker på vad det är jag vill egentligen. Att bli vuxen och veta vad man vill jobba med hela livet är galet svårt, och detta är inte bara som 20 åring, men att ta steget och känna att "jag tror att jag vill detta", det är nog det som gör att man pumpas framåt. Jag kanske inte pluggar för min allra största dröm just nu, men jag ska då ge allt för att kunna uppnå den.. dock vet jag också att jag absolut kan tänka mig ett liv som lärare. "A dream is only a dream until you decide to make it real"-Harry Styles. Att bara ha drömmar och inte våga leva dem är enligt mig slöseri på tid, att leva dem, det är det som Gud vill. 

Det som är det fina med att räknas som "vuxen" är att jag inte bryr mig ett skit om vad folk tycker. Många, även mina nära vänner har sagt att jag är omoget sometimes men liksom... idgaf för jag är bara mig själv. Jag lever efter mottot "there is nothing more badass than being youself"- Darren Criss och klart som sjutton att jag håller fast vid det. Att försöka leka vuxen är bland det värsta jag vet. Det räcker inte med att bygga på en hinna framför en och försöka leka cool för enligt mig är DET omoget. Jag tycker att det är mer coolt att vara sig själv och vara fjantig och sprallig (som jag är) än att vara stel och försöka vara någon annan. Jag köper inte det, och jag dömer folk som inte är sig själva, jag dömer inte illa, men jag tycker bara synd om dem. 

Jag försöker oftast ge kloka råd till de som är yngre än mig och har framtiden framför sig. Att inte sumpa bort den utan att verkligen "go for it". Att inte ha några framtidsplaner gör livet tråkigt och eländigt, och även om jag vet att många känner så, till och med jag, sometimes, så vet jag att vi ALLA har framtidsplaner, men det beror på vad man gör med dem som spelar någon roll. Även om ens största dröm är att bli en sångare så skall man inte ge upp för ger man upp kommer man ingen vart. Jag undrar vad som händer med folks drömmar nu för tiden? Är det median som skrämmer bort en? Jag vet inte faktiskt, det jag vet är att även om min allra största dröm är att lyckas inom teater och film så är det faktiskt just den biten som skrämmer mig, att aldrig kunna få leva ett privatliv igen... men det är vad man gör med det, right? Det är så jag brukar känna. Jag har många artister som gott och väl har ett väldigt bra privatliv och vill hålla det privat så länge det varar, och det gör mig otroligt glad. Det är som en av mina största idoler brukar säga  "Never Say Never and believe"-Justin Bieber.  Jag tänker inte bara tro på mina drömmar, jag vet att om man verkligen försöker kommer de bli sanna. 

Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till med denna texten, och jag vet verkligen inte om någon läst nu till slutet av denna. Jag tappade otroligt mycket läsare under en period då jag inte bloggade på månader och jag vet inte hur jag skall kunna locka hit dem igen, men det jag vet är att genom bloggen så kan jag försöka förmedla tankar om livet, och jag hoppas att ni är villiga att dela dem med mig.