if we could only turn back time...

Helt seriöst. Jag saknar vissa grejer så att det gör ont i mig. Jag vet inte... vart tog livet vägen? vad har jag gjort med mitt liv?. Jag valde att plugga direkt efter gymnasiet, och det är bland de bästa besluten jag har tagit. Min lycka i skolan med mina vänner går inte att beskriva, men vad hände med mitt liv? Asså helt seriöst? Tiden har bara flygit iväg. Nu ska jag plugga i 4 år och sen ska jag börja jobba. Jag vill resa, jag vill se världen. Jag vägrar hoppa av skolan, eftersom jag stormtrivs. Jag trivs som handen i handsken. Men en jorden runt resa, skulle det inte vara underbart?

När Joachim flyttar till LA för att gå på skola där, så SKA jag besöka honom. Jag kommer få se en del av världen jag velat se sjukt länge. Jag ska resa till honom, få upptäcka en annan del av världen med min kärlek. Det har jag bestämt mig för, och har jag bestämt mig för något, då ska det seriöst hållas. 

Men helt seriöst, kommer ni ihåg när man var liten? Allting var så mycket lättare då. Man kunde leka med en person i 5 minuter och sedan va hen ens bästa vän. Man kunde ha killkompisar utan att folk började fundera. Nu kan jag knappt umgås med mina killkompisar och vara allmänt social och trevlig och krama killar, utan att folk säger "vad säger Joachim om detta?". Jag blir så frustrerad, sen när blev det förbjudet att ha killkompisar? När jag var liten lekte jag med folk i ALLA åldrar, killar som tjejer, och det var inget konstigt med det. Nu kan jag inte ens krama en kille utan att vissa reagerar, jag förstår inte... 

Bara för att jag har pojkvän ska jag väl inte behöva ändra på min personlighet? Det är ju upp till mig och Joachim hur vi aggerar med andra människor, egentligen borde inte andra lägga sig i. Jag är väldigt översocial, och förstår om folk tror att jag flörtar när jag inte gör det. Jag är sån, och Joachim vet om det. Han vet om att jag älskar honom över allt annat och att han är den enda jag vill ha, då borde väl andra också acceptera det

Jag saknar tiden när jag var liten sjukt mycket. När jag sprang upp till lekplatsen precis utanför radhuset och det fanns alltid någon däruppe, vinter som sommar. När alla barn på hela området lekte "ta" och "dunkgömme". Jag vet inte vad som hände, men barnen idag leker inte sånt. Jag känner mig så gammal när jag säger det här, men jag saknar tiden då det inte fanns några mobiltelefoner och datorer, som när jag var liten. 

Känns som om jag är ute på vilospår nu, det jag ville säga med denna  texten är att jag saknar tiden när jag var liten, när jag inte hade några problem och när allt var bra. 

Jag älskar mitt liv nu, det är inte det. Jag älskar hur jag alltid kan vända mig till mina vänner när det är något. Jag älskar att jag har världens bästa pojkvän som jag älskar över allt annat. Men jag saknar tiden, det gör jag. Jag blir äldre, mina vänner blir äldre. Vissa har jag växt ifrån, vissa av dem hälsar jag knappt på längre, men de jag har nu älskar jag, ni är bäst. 

Nu ska jag äta, och göra det som jag skulle gjort för länge sen, städa. 

kram.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0