~

Jag får väldigt ofta frågan VARFÖR jag är kristen och HUR jag blev kristen. Vad fick mig att STANNA KVAR och vad skulle hända om det INTE var sant. 


Nu ska jag berätta för er. Precis som de flesta barnen i sverige idag har jag haft en barnatro. Ni vet, jag är döpt, jag gick på kyrkans barntimma... ja ni känner igen det. Jag har alltid i hela mitt liv varit mobbad, och jag har aldrig riktigt förstått att om det finns en Gud, varför gör han såhär emot mig? Skall jag vara helt ärlig så var jag emot kristna, tjejen som mobbade mig som mest var kristen och jag tänkte att det var något dåligt med det. 

När jag va 12-13 år gick min bror för att konfirmera sig. Jag och han satt ofta och diskuterade och han var som jag, helt övertygad om att det inte fanns någon Gud. Under sommarlovet tar Kinna församling med sina sommarkonfirmander på ett läger på 10 dagar. Min bror fruktade detta lägret och ville inte åka och jag förstod honom såklart, 10 dagar med bara snack om Gud? asså.. nej. Han åkte iväg och när jag kom hem märkte jag hur förändrad han var. Han var snällare mot mig, han var väldigt... annorlunda, han hade till och med slutat att svära. Dagarna gick och han började försvinna på fredagskvällarna till en ungdomsgrupp i Kinna. Han bad mig hänga med men jag var ju emot kristendomen, kunde ju inte direkt åka dit. 

När jag var 14 var det dags att skriva in mig att konfirmeras. Jag vet att jag tänkte "presenter!" Ja, det var det enda i mitt huvud just då. Jag gick snällt till kyrkan och sånt, och min bror försökte fortfarande få med mig till KU, men nu var det inte för att jag var emot religionen, utan för att jag var feg. 

Min tur kom, under sommaren skulle jag på det där oändliga lägret. Jag trivdes inte bra i min konfagrupp och jag var mest orolig. Men min bror hade ju sagt att det var kul, så jag trodde det. Jag åkte dit, Dyrön heter det. Jag ångrar INGENTING. Verkligen ingenting. Jag kommer ihåg hur bra överrens jag kom med ledarna och jag umgicks mest med dem, de fick mig att omvända mig. 

Jag tänkte. "Om det nu finns en Gud, varför tror jag inte på honom? Är det nu så att han inte finns, vad har jag att förlora? Jag kommer inte direkt bli halshuggen eller någonting!" Jag kommer ihåg att jag satt i andaktsrummet och lyssnade på en kompis när han spelade piano. Jag pratade med honom och han frågade mig "Anna, hur ser du på det här med kristna tron?" Jag vet att jag kollade på honom och sa "Jag har varit mobbad i hela mitt liv, varför har inte Gud gjort någonting?" Det var då han började berätta, han berättade för mig hur Gud aldrig vänder blicken ifrån oss utan att det är vi som vänder oss ifrån honom. Han berättade att man kan se tron som två olika vägar. Man kan ta ena vägen, den är bred, men den leder till helvetet, de flesta tar den vägen. Eller så tar man den smala vägen, den är kringlig och krokig men den leder till himlen, till evigt liv. Jag kommer ihåg hur vi satt där och diskuterade och pratade och jag vet hur jag började fundera. Började fundera över livet. Varför finns jag? Varför finns liv egentligen? Vem skapade allting? Kan verkligen big bang skapat hela universum? vem skapade big bang då? Tankarna cirkulerade runt i mitt huvud och tillslut så frågade jag, jag frågade varför jag fanns och vad för nytta jag har på jorden. Efter det samtalat insåg jag att vara deprimerad och försöka begå självmord aldrig skulle lösa någonting, jag behövde bara vända mig till Gud, han vet ALLT. Jag satt många kvällar med denna killen och diskuterade livet, diskuterade tron och allting. En kväll när det var afonbön valde jag att gå till förbön. Under en förbön är det några som ber för en. Jag gick dit, jag kommer ihåg vilka som bad. Jag berättade hur jag kände för Gud och att jag ville veta om han verkligen fanns. De bad för mig och de bad om att Gud skulle närma sig mig, att han skulle visa sig för mig. Helt plötsligt känner jag en tyngd emot hjärtat, ingen jobbig tyngd... men precis som man känner när allting faller på plats, allt ont bara försvinner. Allt blev, vitt. Jag kommer ihåg hur mycket jag grät, hur mycket jag undrade varför jag grät. Jag vet att många, verkligen många ledare kom fram till mig och pratade med mig om det. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte förstå vad som hade hänt... 

Den kvällen låg jag och grubblade, jag grubblade över att jag faktiskt trodde att det KANSKE fanns en Gud. Jag vet att jag tog upp min bibel, och läste under täcket med lyset från mobilen. Jag vet att jag läste, jag läste om hur Jesus plågades på korset för vår skull och jag började fundera ännu mer. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att Jesus har funnits och att han korsfästes. Tänk om det verkligen är så, att han gjorde det för att ta våra skulder? Jag började grubbla ännu mer om det och tillslut så slog det mig tanken, varför skulle det inte stämma? 

Ännu en kväll satt jag där emellan samma par på förbön. Jag vet att de bad om att Gud verkligen skulle VISA sig för mig. Det var då det hände. När jag satt där och blundade kändes det som om allt kom upp framför mig. Hur Jesus dog på korset, hur mycket han verkligen älskar mig. Jag kände att bördan på mina axlar las ner och jag kände hur allting bara lättade. Jag började åter igen att gråta och när en av förbedjarna sa "Anna, det beror på att Gud försöker komma åt ditt hjärta!" så vet jag att jag kollade upp på honom med tårdränkta ögon och sa "Det har han redan gjort, och jag har precis öppnat dörren!" Jag vet hur han och den andra förbedjaren log stort mot mig och kramade om mig. Jag gick därifrån lycklig. Tårarna rullade ner för mina kinder men jag var lycklig. ÄNTLIGEN hade Jesus visat sig för mig, äntligen. 

Detta hände sista kvällen, den kvällen som jag verkligen ville bli övertygad om att Gud fanns. Jag vet att jag gick upp på berget och satte mig den kvällen. Helt själv, helt plötsligt känner jag hur en arm läggs om mig och pianokillen sätter sig jämte mig. Jag berättade allting, jag berättade om hur han hade knackat och att jag hade öppnat och jag ville följa den smala vägen, vad som än händer. Han blev så glad, och kramade om mig och tackade Gud för att han hade visat sig för mig. 

Jag började sedan på KU, jag konfirmerade mig och jag var allmänt lycklig hela  tiden. Jag kände att Gud var med mig och jag sket helt fullständigt i att folk mobbade mig, eftersom jag hade Gud vid min sida, och ingen är starkare än Gud. 

Jag åkte på ett nyårsläger, i Kungälv. Jag vet att jag var väldigt nervös eftersom det är flera hundra som går på de lägrerna... men jag var stark för jag kände Gud, och han ville att jag skulle dit. Jag vet att jag satt vid korset på den stora blå mattan och helt plötsligt börjar jag storgråta. Jag gråter så jag inte vet vad jag ska ta mig till, jag bara gråter, gråter och gråter. Jag vet att en främling gick fram till mig, jag vet vem han är nu, och jag känner honom. Men jag vet att han gick fram och la armen om mig och frågade hur det var, men jag kunde verkligen inte säga någonting. Allt var så kaos i mitt huvud, varför gråter jag? jag visste inte. Det slutade med att jag grät sönder i min brors famn, och helt ärligt, jag vet fortfarande inte varför jag grät... men någonting berörde mig in till djupet av mitt hjärta, och jag vet att Gud var orsaken, och jag vet att det var positivt. 

Jag fortsatte på samma banor, var konfirmandledare och blev starkare i min tro osv. Än en gång åkte jag på ett nyårsläger. Det var på samma ställe, i Kungälv. Jag vet att jag hade tvivlat lite. Jag kände inte Guds närvaro på samma sätt som innan och ja, det var lite jobbigt. Jag var där, och än en gång började jag storgråta framför korset på mattan. Än en gång tröstade folk mig.  Men, en sak jag aldrig någonsin kommer kunna glömma var när alla bad på sina platser och jag kollade upp mot scenen. Jag är nästan helt övertygad om att jag såg Jesus stå där, jag vet att jag kollade på honom ett tag och sen blundade och kollade igen om sedan var han borta. Jag vet att många tror att jag bara inbillade mig... men några minuter senare gick en upp och sa "Jesus är här, jag kände hur han rörde vid mig!" Jag har aldrig varit så säker, jag VET att jag såg Jesus, han visade sig för mig. 

Tiden gick och jag har aldrig riktigt slutat tro, för jag har dessa under i min hjärna och jag tänker på de så ofta och jag har hört andras berättelser som Gud har skapat åt dem, och jag vet att det inte bara är ... ord, utan det är sanning. 

Sommaren 2010 åkte jag på ett läger på sommaren. Sommar oas hette det. Det var i Borås och borås är kända för sina "sommar torsdagar".  Vi gick dit, alla från hela lägret och vi hade riktigt roligt. Vi kollade på nanne Grönvall och stojade och stimmade, det var underbart. Senare skulle en känd kristen musiker uppträda och hela dagen hade det varit väldigt molnigt. När Nanne uppträdde var det molningt. Men så fort han där kristna musikerna gick upp så började molnen sära på sig. De la som runt, som en fyrkant runt hela "området" Alltså var det helt klarblå himmel över scenen och torget. Så fort han hade sjungit klart, åkte molnen tillbaka igen. Då kan man fråga sig, hur kan detta hända om det inte finns någon som fixade det?. Det var vackert, riktigt vackert. 
Det här lägret var betydelsefullt för mig och min tro, det kan man lugnt säga. 

Jag åkte på konfirmandläger i augusti som vanligt, sedan nyårsläger och denna gången var vi på Åh. Det var underbart där, riktigt underbart mysigt och åter igen fick jag känna av Guds närvaro. Jag har inget direkt stort minne ifrån Åh, förutom att det var helt otroligt underbart läger, verkligen. Gud var underbar där också, han är alltid underbar. 

Jag åkte åter igen på nyårsläger, i Halmstad. Jagh ar inget direkt stort här heller, men jag vet att han visade sig för mig här också. Jesus är riktigt stor och mäktig, han är allt. Jag blev otroligt stärkt i tron under detta lägret. Verkligen. 

2012 var ett mardrömsår för mig, verkligen. Jag har aldrig tvivlat så mycket på Gud i hela mitt liv. Inte ens att tänka tillbaka på alla under fick mig att vara helt säker. Jag var väldigt ledsen under hela 2012 kändes det som. Inget gick som jag ville och Gud kändes så långt borta. Men varför gav jag inte upp tron? varför gjorde jag niget åt saken när jag inte kände av Guds närvaro? Jo.. djupt inom mig visste jag att det var sanning det jag hade känt innan.. men jag var inte övertygad? men det går inte att lämna tron, eftersom Gud är allt. 

Jag åkte på ett skidläger i Transtrand (Sälen) och det var underbart. Jag kände av Guds närvaro men ändå var allting så tomt, det var som om han försökte varna mig över någonting som skulle hända, men att det aldrig kom fram. Seda fick jag reda på att min vän tog sitt liv någon vecka efter, jag undrar många gånger... varnade Gud mig om hur Sanna mådde? och varför pratade han inte med mig om det? 

Sista nyårslägret jag var på nu. 2012-2013 har haft en jätte stor betydelse för mig. Jag fick en vän som jag aldrig någonsin kommer kunna lämna och ja, asså det var underbart. Det är inte allt. Att känna Guds närvaro så starkt som jag gjorde under detta lägret är galet. Jag fick bönesvar, jag kände verkligen av hans närvaro. Jag tog förbön igen. Underbar förbön. Jag sa att de skulle be för sjuka i min närhet och jag nämnde alla förutom min pojkvän. När de bad tänkte jag extra mycket på honom, jag tänke på att jag kanske skulle kunna förlorat honom och allt var så otroligt känsligt. När de bett klart pratade de om att jag hade tänkt på någon annan än de personer de bad för. Att det var någon särskild människa på hjärtat. Gud hade berättat det, De sa att jag hade ett bönehjärta, och att Gud vll att jag utnyttjar det. Det har jag utnyttjat och helt ärligt så har jag bett utan att jag själv vet att jag bett. Alltså när man sitter och ber för något , så går bara munnen... utan att man vet om det själv, det är galet såvrt att förklara, men det är en underbar känsla. Under detta lägret fick jag också vara med om att några bad i tungor, när man ber i tungor ber man på ett annat språk, utan att alls veta vad man ber om.Personen jag pratade med efteråt sa att hon inte ens visste om att hon bad på ett annat språk, men Gud fixade det. Han är Awesome, Gud, helt seriöst. 



Anledningen att jag inte har lämnat Gud i allt jobbigt är att jag VET att han är med mig alla dagar. Han bär mig när jag mår dåligt och han håller mig i sin stora hand. Gud är allt. Han är stort. Tycker verkligen att fler borde omvända sig, skulle vara underbart. 

KRAM, Guds frid.