Eddie Razaz

hej igen bloggen. 

Jag har så mycket tankar i mitt huvud nu och jag kan verkligen inte sova, det funkar bara inte. 
Jag kanske ler, ja det gör jag. Jag mår bra, det gör jag, om man inte räknar med alla sjukdomar som mina släktingar bär på så rullar livet på ganska bra. Även om allt det där känns så himla bra just nu, finns det så sjukt mycket som inte känns lika bra, jag bär på en jobbig saknad, en saknad jag inte tror att många av er har uppnått, för denna saknaden är speciell. Nu snackar jag inte saknaden efter Sanna eller morfar som är otroligt stor, nu snackar jag inte om saknaden efter min älskade pojkvän.. inte heller om saknaden till vänner jag inte träffat på länge... nu snackar vi saknad efter en person som betyder mycket för mig, en person som har påverkat mig så otroligt mycket på det sättet att personen har fått mig att bli den jag är idag. Utan denna människa skulle jag så otroligt många gånger aldrig orkat kämpa mig upp från botten till toppen igen. Denna människan har ett otroligt fint inre, en otroligt fin personlighet och en otroligt fin röst. Jag snackar om en artist, en artist som betyder så otroligt mycket för mig, jag snackar om Eddie, Eddie Razaz. 

Min saknad efter honom är enorm. Den är inte som alla andra slags saknader man har. Den är inte som den har varit innan, utan den har något speciellt. Jag har många gånger saknat honom, saknat honom så mycket att jag bara vill lägga mig ner och gråta och tyna bort och aldrig mer vakna igen... Denna saknaden jag har nu, den får mig att vilja gråta, bara lägga mig ner och gråta ja, men den får mig inte att vilja tyna bort, den får mig att vilja kämpa. 

Jag har inte träffat Eddie sen november 2010, det är över 2 år sedan, det känns. Jag vill bara stå och krama om honom, berätta hur mycket jag saknat honom och gråta ut mot hans axel. Jag vill inte att han ska tro att jag är desperat på något sätt, för det är jag inte... Jag vill bara ha honom vid min sida, och känna av att han verkligen finns där. Jag vill bara gå runt, i flera timmar och prata med honom, om allt och inget och bara vara jag. Jag vet att jag kommer kunna vara mig själv med honom. Eddie är som en bästa kompis, man kan berätta allt för honom och man vet att det stannar där. Han är inte som en bästa kompis på det sättet som ni tänker bästa kompis, utan på ett helt annat sätt.. Ett sätt som är svårt att förklara och man måste varit med om det själv för att kunna förstå. 

Ibland önskar jag att jag hade en kompis som Eddie som fanns med mig hela tiden, men INGEN, verkligen INGEN är som Eddie. Det går inte att vara som Eddie, det går verkligen inte. Inte en människa kan på något vis kunna vara som Eddie. Om jag var en artist skulle jag sträva efter att försöka vara lika underbar som Eddie, och då skämtar jag inte, jag skulle se upp till honom. Jag öskar verkligen att fler var som honom, att fler verkligen visade att de fanns där och brydde sig. Att fler inte skulle tycka det var konstigt om man började babbla om något helt random, för jag vet, jag vet att inte Eddie skulle tycka det, han skulle bara skratta åt en, nej inte åt en, med en. 

Jag skulle kunna skriva långa, långa texter om hur mycket Eddie betyder för mig men jag gör inte det, orsaken är att det går inte. Det går inte att skriva ut hur mycket Eddie betyder i ord, det går inte att berätta hur mycket Eddie betyder i ord. Ibland önskar jag att han var en tankeläsare så han kunde läsa mina tankar och kunna se hur mycket han betyder på det viset istället, om det ens skulle hjälpa. 

Jag är så sjukt stolt över honom, jag är så stolt över att han äntligen får vara med i melodifestivalen. Att han äntligen får visa vad han går för, det är han värd, han är värd så sjukt mycket på denna jord, som man som sagt... inte kan beskriva med ord. 

Eddie Razaz, om du nu på något vis skulle slinka in på denna bloggen, så vill jag bara att du skall veta att inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar dig, inga ord kan beskriva hur mycket du betyder för mig. Jag vill inte låta desperat, jag har förändrats, mer än vad du tror, och det kommer du märka när vi träffas.. Jag vill bara att du skall veta att utan dig skulle jag inte vara den jag är idag, och jag vill bara tacka dig så grymt mycket för det. 

Lycka till i Melodifestivalen nu, du har min röst, mitt stöd, det vet du. 

kramar. 


den enda bilden jag har med dig, jag ler varje gång jag ser den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0