dethär kallar jag skriva av sig

jag har alltid sagt att jag lagt det bakom mig, att jag inte vill komma ihåg vad som hänt. Men så fort minsta lilla dyker upp så bryter det ihop. Jag orkar inte mer. Jag har nog aldrig berättat om min högstadieperiod. Jag har nog aldrig känt att jag har varit tvungen att göra det. Jag menar. Jag mår så bra nu, jag har så underbara idoler, jag har så underbara vänner, världens bästa familj. ALLTING sånt har jag? varför ska jag tänkta tillbaka på saker som hände för så många år sedan. VARFÖR ska det dyka upp i huvudet? så fort någonting händer. Så fort någon viskar något i någons öra och skrattar tänker jag tillbaka, så fort någon skämtar med mig och säger på ett ungefär "haha nej det får inte plats!" så fort något minsta händer så blir jag världens tystaste människa, jag tänker tillbaka på det? VARFÖR GÖR JAG DET?! varför skulle just jag vara offret i högstadiet? varför skulle just jag må skit för att alla andra betedde sig som idioter? varför skulle jag få sota för någonting som jag inte gjort fel ? VARFÖR? visst, jag mår jätte bra nu. men jag kommer aldrig kunna glömma det förflutna, hur mycket jag än vill kommer jag inte kunna göra det. Det kommer inte kunna gå.. jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig, jag vet inte. Jag kanske förtjänade det? inte för att jag tror att jag gjorde det. Men jag vet ju inte? det va ju DOM inte jag. Jag vet inte vad jag gjorde ? 

helt plötsligt hade jag en hel jäkla klass över mig, ALLA hade något emot mig, jag vet vad det beror på. Jag vet att det beror på bråket som jag och min bästa kompis hade, jag vet det. MEN dom kanske hade något emot mig redan innan? något som inte visades av för jag hade det så himla bra med min kompis. Men att få vara med om att de skrattade när jag gick förbi? att de typ flyttade sig ibland när jag skulle sätta mig vid dom? att de viskade och kollade på mig.. alltså.. jag märkte att de inte gillade mig, jag märkte att jag inte mådde bra av det. MEN jag inser inte förän i efterhand hur otroligt mobbad jag va. För att jag inte va som alla andra. För att jag va annorlunda.. VARFÖR ska folk få lida för att man vill vara sig själv? VARFÖR SKULLE JAG FÅ LIDA FÖR ATT DOM VA "COOLA" OCH INTE JAG? jag inser nu i efterhand vilka det va som va coola och inte. Jag inser det. Men då insåg jag det inte. Jag tyckte inte jag passade in någonstans, JAG VILLE INTE eftersom jag visste att inte dom ville. Jag visste verkligen inte vad fel dom gjorde. JAG VA KAMRATSTÖDJARE varför gjorde jag inget åt det? jag hade världens underbaraste ledare där, dom berättade verkligen vad mobbning va, dom berättade ALLTING och jag förstod inte. TÄNK OM JAG SKULLE SAGT TILL? jag kanske inte skulle mått så skit som jag gjorde? 8an va reda helvetet om jag ska vara ärlig, har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då.. jag är så himla glad att den tiden är över nu. jag är så himla glad över detta. jag är så himla glad att jag ändå hade lärarna på min sida. jag är så glad över det. Men varför berättade jag inte riktigt hur dåligt jag mådde? varför sa jag inte rätt ut jag orkar inte detta, jag vill inte, jag pallar inte.. SÄG TILL DOM!" varför gjorde jag inte det? va jag feg? ville jag inte få dom på mig? jag vet inte. Jag vågade väl inte helt enkelt. Jag ville inte visa för hela skolan att jag mådde dåligt. Fast hela skolan såg det. Dom märkte det. Jag hade några få vänner på skolan. inga i klassen, nästan inga i samma årskurs MEN jag hade ändå mina vänner runt om, jag hade tina, jag hade ida, jag hade mina kompisar från dansen. jag trodde att det räckte, jag mådde ju så BRA när jag va med dom!

jag gick och konfirmerade mig, jag va inte kristen. Jag trodde aldrig att det kunde finnas en gud. Eftersom jag mådde som jag gjorde. jag menar, min bror va kristen. Tyckte han va lite konstig men jag liksom accepterade läget. Jag hade försökt att läsa i en bibel. Men allt lät så himla overkligt. VERKLIGEN ALLT. Jag fann inget hopp om gud, jag trodde inte att han fanns. Jag vet hur det är att vara kristen och inte vara det och jag föredrar att vara det. Jag mådde så himla dåligt. Jag va ju nästan inte med någon i min konfagrupp. jag hängde väl efter dom som jag brukade hänga efter i skolan. Inget mer. Jag satt väl lite för mig själv ett bra tag ibland. Sitsen jag satt i va inte rolig. Den gjorde att jag blev väldigt osocial när jag va med folk. FÖR JAG VISSTE ATT DOM INTE SKULLE TYCKA OM MIG! när jag tänker efter? nu är dom några av mina bästa vänner? varför backade jag undan? 
jag åkte på mitt konfaläger som va på dyrön i 10 dagar. DET STÄLLET HAR EN STOR BETYDELSE FÖR MIG eftersom det hände mycket där. Jag började snacka med nya människor. Visst dom insåg att jag "va lite ensam" och va lite extra med mig mina ledare asså. Jag lärde känna två personer väldigt bra. Kom dom väldigt nära och slutet utav dyrön så insåg jag att SHIT DOM HAR NÅGOT! så jag började söka efter GUD. jag tyckte ju att det va riktigt coolt att va kristen trots allt. DOM HADE JU KUL dom va ju inte så tråkiga som alla säger. Och en kväll på förbönen så fann jag gud och det är nog det bästa som har hänt mig i mitt liv kan jag säga. Vad skulle jag göra utan gud nu liksom? han är den jag vänder mig till först. Många tänker säkert nu typ "HAHA jätte kul, du blev kristen för att du mådde dåligt, so what liksom?" visst, många som mår dåligt blir kristna, jag vet. Men det kan bero på att vi söker något, alla andra har ju ett sånt "perfekt" liv så dom behöver ingen gud. 

jag började 9an och allt kändes så himla förändrat, jag fick så mycket nya vänner, fast de va ju mycket äldre än mig.. Och jag hade ju tina och ida ju. Sen träffade jag ju Samantha och jätte många lärde jag känna som va yngre än mig. MEN alltså allt va ju inte bra. Tror ni att jag mådde bra i klassen för att jag hade funnit gud? nej det gjorde jag inte. Det va samma otroligt jobbiga och "mobbiga" klass. Men jag började ta för mig mer och började vara lite med samma personer i skolan, jag började må lite bättre men jag mådde fortfarande inte bra. Jag hade ju trots allt fortfarande hela klassen emot mig. En tjej i min klass skrev till mig på msn och bad om ursäkt för att hon va så taskig mot mig, jag vet inte varför, men jag förlät henne. Kändes som om gud ville att jag skulle göra det. jag vet inte. Men jag gjorde det iaf. Och jag är glad att jag gjorde det. Men jag förstår det fortfarande inte! I slutet utav 9an så började tjejen som mobbat ut mig totalt att snacka med mig igen. Jag va lite sådär anti henne för allt hon hade gjort, jag menar, hon hade fått hela klassen emot mig. Men vi började iaf snacka och vi fick en bra kontakt igen. Hon är nu en av mina bästa kompisar och hon frågar mig nästan varje dag och frågar hur jag kan ha förlåtit henne för att hon betedde sig som hon gjorde. Men jag vet inte, gud hjälpe mig nog där. Eftersom hon blev så ledsen för det hon hade gjort antog jag att jag kunde förlåta henne. Antar att det kan bero på det..
Men slutet utav 9an mådde jag bra igen. Visst, alla andra personer va väl inte så snälla då heller. Men jag hade ju ändå min bästa kompis tillbaka? kunde det inte bli bättre? jag hade världens stöd från Gud och hans barn (folk som va mina ledare) jag hade mina närmaste kompisar , det hade jag och jag va så glad för det. 

Nu i efterhand, nu när jag har gått ett helt år på gymnasiet och snart 2 hela så inser jag verkligen hur otroligt illa behandlad jag blev? varför va jag offret? jag vet inte. Men jag är så otroligt glad att jag har mina vänner som jag har nu. Jag har vänner från alla möjliga ställen om sverige, jag har dom hemma och allt jag har dom som jag har lärt känna genom alla möjliga idoler, dom är några utav mina närmaste vänner jag har nu. Jag är lyckligt lottad att jag har funnit dom och mina idoler, men det jag är mest lyckligt lottad över är att jag har gud vid min sida nu, många tycker nog att jag är konstig för att jag är kristen och sånt. Men jag måste säga att jag tycker inte att det är konstigt. jag tycker mer det är roligt. Jag har en underbar far, och massa underbara syskon. Vad mer kan jag begära? Visst jag har varit med om bråk nu med, att folk förändrats. Jag är inte kompis med alla som jag nämnde längre upp. Nämner inga namn. Men jag har så många andra vänner som är så himla mycket bättre än dom.. 

så fort något dyker upp, så fort några börjar viska eller något och skrattar och sånt (det behöver inte vara om mig) så blir jag jätte typ tyst, jag vet inte vad det är . jag klarar inte av att se folk viska på det sättet. Jag vet inte. tror det kan bero på det. Så dåligt som jag mådde i 8an hoppas jag verkligen inte att någon ska behöva uppleva.. DET VA INTE KUL. 

jag vet inte varför jag skrev detta? jag vet inte. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig eller något. Men mår ni som jag har gjort? gör inte det misstaget som jag gjorde och inte säga till! Gå och säg till direkt, hur jobbigt det än kan vara. Hur mycket tårar det än kommer rinna så måste man säga till. Life goes on jag vet. Men kolla, 3 år efter 8an kan jag fortfarande inte sluta tänka på det. Det kommer alltid finnas här inom mig. Vad som än händer

jag tror inte att någon kommer att läsa detta inlägget som va taskig mot mig. Men jag mådde verkligen skit, jag gjorde verkligen det. Jag är väldigt förvånad att jag inte gjorde något RIKTIGT DUMT! jag är förvånad. Men glad över det. 

TILL ER SOM BLIR MOBBADE, DET ÄR VERKLIGEN INTE ERAT FEL, DET HAR DET ALDRIG VARIT. STÅ PÅ ER, NI GÖR INGET. NI ÄR BARA OMRINGADE AV IDIOTER! 

på ett sätt hoppas jag att folk som va taskiga mot mig läser detta, för att se hur dåligt jag verkligen mådde, OCH DÅ GICK JAG INTE IN PÅ DETALJER. 

jag försöker lägga det bakom mig, men det kommer alltid upp. tack vare er mobbare.

TÄNK EFTER INNAN NI ÖPPNAR ERAN MUN ELLER GÖR NÅGOT SNÄLLA. ni kan göra världens mest socialaste, mest gladaste människa till världens mest osocialaste och ledsnaste människa. tänk efter.

Kommentarer
Postat av: hanna

Anna, du är så jävla stark!

Att du klarade allt det där.. så jävla grymt gjort av dig! lovar det är nog inte många som skulle klara det.

Kan tänka mig att du har svårt att släppa det, och förstår dig. Vi har ju pratat lite om det här och du vet att jag inte heller haft/har det lätt jämt, men du ska veta att jag ALLTID finns om du vill prata, om vad som helst ♥

2011-04-05 @ 20:13:16
URL: http://itshanna.blogg.se/
Postat av: malin '

asså shit, jag har suttit och läst igenom hela texten nu, börjar nästan gråta. det är hemskt att personer ska behöver ha det så..

vi har en tjej i min klass, hon är "annorlunda" hon har inte direkt så hög IQ, det är ingen som är med henne, nu så har hon slutat att komma på våra lektioner, hon sitter i korridoren med musik i hörlurarna, ibland pratar hon med några som är 1-2 år äldre och så. hon säger att hon inte vill gå hem heller, för att hon inte får och är rädd,. hon är typ en "mobbad" person, hon har varit lite utanför ända sedan vi började i skolan. hon har aldrig haft någon riktigt bra vän, ingen som jag vet om eller som går på skolan iallafall.. det är ju sorgligt att det ska vara så, men jag tror inte att någon riktigt vågar att säga ifrån, eller att någon vågar börja vara med personen, för då skulle den ock börja bli "mobbad"..

min syster blev "mobbad" när hon gick i skolan, inte mobbad som i att dom sa massa saker till henne eller så, snarare tvärtom. hon hade ingen att prata med, om hon ville vara med någon så fick hon säga till dom att vänta några gånger, och sen nästan springa ifatt dom.. jag förstår att hon tyckte att skoltiden i grundskolan var jobbig!

men det är viktigt att våga stötta andra, att finnas där. man behöver inte vara bästa kompis med honom/henne, men bara personen har någon att prata med ibland och så..

anna, om du behöver prata, så finns jag här för dig. ♥

2011-04-05 @ 22:31:03
Postat av: Maria

Anna, du gjorde aldrig nått fel och de e inte dig de e fel på..hoppas du vet det! <3 Jag avr oxå så obbad i hela min skolgång typ innan gymnasiet. Så jag vet hur jobbigt det är, och ja vågade inte heller säga nått, Det är inte många som vågar det. Men du är en otroligt stark och underbar människa! Det kommer alltid finnas mobbare.. Tyvärr. Men man önskar att man bara kunde liksom ruska om dom och typ " va håller ni på med" Dom är säkert osäkra människor egentligen och trycker ner andra för att få känna sig bättre själv men de fattar nog inte hur illa de gör folk. Det förflutna kommer man alltid att bära med sig, men det kommer inte alltid göra lika ont. Asså de kommer bli lättare å lättare.. även om man kanske aldrig kommer förstå varför saker vart som de vart. Tack vare dig så fick jag kompisar i gymnasiet här.. För genom dig träfade jag ju jennifer och sen andra. Tänk om vi aldrig hamnat i samma tyskagrupp? Då hade vi aldrig träffats kanske. Jag tror på att det finns en mening med allt. Fast det är väldigt svårt att förstå. Men iallafall, du är en helt underbar människa ska du veta! Älskar dig! Och du vet jag finns ALLTID! <3<3

2011-04-06 @ 11:15:13
URL: http://maryhline.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0